Där finns just nu...ingenting.
Ett tomt skal. Mörker.

Huset är åter i det skick som vi fann det för tre år sedan, i väntan på att någon ska hänga upp den första tavlan eller knuffa runt en möbel för att den ska passa sin plats. I väntan på värme och nya skratt.
Idag är ingen bra dag. För mig.
Jag vill inte skiljas! Jag vill att allting ska vara mitt, för alltid. Som jag alltid har. Jag har gråtit många tårar över det jag kommer sakna, och det som aldrig kommer bli. Men 'the point of no return' är här vare sig jag vill det eller inte, och 10.30 idag blir min hemnyckel någon annans.
Jag är glad för deras skull, men för min egen del så skulle jag likagärna kunnat bli överkörd av ett tåg. SÅ känns det inom mig och jag kommer spricka av sorg snart...

Tog mig en allra sista stund i uterummet nu i morse då regnet föll på altantaket, gick den vägen ut och norpade mig några sista rödvinbär när jag traskade över gräsmattan. Och någonstans i mig så kändes det lite bättre att lämna det så, att gå ut samma väg som jag kom dit den första gången. Över gräsmattan. Då visserligen en vårkväll och nu en höstmorgon, men dock i samma dunkel.

Tack för allt! ❤