...fast... gör jag det i verkligen då?
jag är inte 15 år längre, väger inte heller 50 kilo...
Att jag idag skulle springa ifrån alla mina kompisar (som då), tjejer som killar, är totalt omöjligt.

Funderade över detta när jag traskade hemåt nu ikväll.
Springa  - jadå det kan jag, men springa fort? Tveksamt.
Förhoppningsvis en aning snabbare än jag gör när jag drömmer, för då kommer jag ju aldrig fram!
ÅÅååååh så tungt det går, och jag kämpar och kämpar, men på något vis så är det tamefan
alltid uppförsbacke när jag måste ta mig fram fort. VARFÖR???
Jag sitter fast.

Och om jag nu skulle bli förföljd, i verkligheten alltså, skulle jag lyckas springa undan? :/

Jag hatar att gå själv i mörker, av många olika anledningar. Men jag HATAR det verkligen.
En oskyddad känsla sköljer liksom över mig, och där det saknades en lampa på gångvägen bakom Mosippan, där trodde jag nästan jag skulle kräkas. Plötligt blev det ju ännu mörkare!
Kände hur kroppen krampade ihop och jag höll andan fram till nästa ljusa fläck. *pjuuh*

Det kommer nog med åren det där..
Förnuft tror jag visst det heter ;)
Klättra högt upp i ett träd - ehhh nej tack (man kan faktiskt ramla ner!)
Gå ensam i mörker - NOPE!

Nu ska jag sitta och finurla (hmmm finns det ett sånt ord?) på en sak som jag inte kan säga nåt mer om just nu. Kanske får ni höra om det imorrn! Men nu - finurling på hög nivå! :P