Okej :)
Är väl medveten om att det var sexton dagar sen senaste inlägget,
men också så längesen våran lilla plutta kom till världen  ♥
och har liksom inte kännt att jag haft varken ork eller tid att sätta mig framför datorn sen dess...

Efter att jag varit nere på förlossningen sist så fick jag knepigt ont i magen natten som kom, och på morgonkvisten hade jag små ont-attacker två gånger i timmen - men inget som jag tänkte mycket mer på än så. Hade en tid hos barnmorskan halv tolv, och då hade dessa attacker kommit lite närmare
så vi skrattade lite när vi satt därnere
och hon sa att "jaaa man får väl se om det händer nåt under helgen"
Orkade inte stanna kvar på stan efteråt, utan ville bara hem och lägga mig i badkaret.
Det var tänkt att jag Robin och Isac skulle käka lunch på stan, men de fick helt enkelt göra det utan mig.

Låg i badkaret och insåg att jag förmodligen börjat få värkar *jippiiiie*
Mari kom sen förbi och höll mig sällskap ett tag, och vi började klocka dem för skoj skull.
Jag satt i soffan och skrattade mig igenom de första, trots att de faktiskt började göra RIKTIGT ont!
Men ibland är det bara lättare att skratta :)

Mari åkte sen hem, och jag kastade mig ner i ett bad till
då jag hoppades att värmen skulle ta bort lite av det onda.
Eh... icke!
Robin kom hem och hittade en värktimer på internet så vi fortsatte klocka ett tag.
Det var lite ojämnt men de flesta låg mellan fyra, fem minuter så tillslut kändes det som
att det var dags att ringa förlossningen och berätta läget :)

Har ett bra tag nu tänkt "hur i helvete ska man veta hur en värk känns!?"
Men det går helt enkelt inte ta fel på en sån. Man bara vet.
Ingen smärta what so ever emellan och sen bara PANG! så kan man inte andas...
...sjukt.

Nu tänker jag faktiskt fortsätta min berättelse, och den innehåller en hel förlossning
så ni som inte vill veta mer - sluta läs.


Vid sextiden kände jag att jag inte klarade av detta längre på egen hand,
så vi packade ihop oss och åkte ner till sjukhuset.
Hamnade på ett typ undersökningsrum först där en sköterska konstaterade
att jag var öppen två centimeter, men fick ligga och andas en centimeter till innan vi sen bytte rum
och fick boa in oss på ett annat där vi sen blev kvar hela natten... :)

Fick akupunktur nästan på en gång, en nål i pannan, en i vardera hand,
och sju nålar alldeles nedanför magen. Klumpigt värre så stötte jag i både det ena och det andra
och tryckte in de där nålarna jag hade på händerna -fler än en gång-
så tillslut fick jag be jag om att få dem bortplockade.

Testade sen på det där med lustgas, vilket inte alls var så jäkla enkelt kan jag tala om!
Man ska ju börja andas minst 30 sekunde INNAN värken för att det ska hjälpa, men hur lätt är det då?
Nicht.
Blev förstås snurrig, och började fnissa där jag låg. Har inte varit full på nio månader så det var en lite mystisk känsla som spred sig i kroppen, och jag fick lite svårt att prata en sväng.
Hade jätteproblem med att andas rätt i den där koppen också, och trodde mest att jag skulle kräkas,
så en sköterska kom och plockade bort koppen så jag fick suga direkt på röret istället haha.
Mycket bättre :)

Och älskade Robin servade mig med päron mer och zoo (det var för övrigt det enda jag ville ha)

Fick förstås bara ondare och valde att ta en ryggbedövning, vilket då kändes som enda räddningen
för jag trodde jag skulle dö ett tag!
Nja lite överdrivet kanske, men smärtan var i alla fall obeskrivlig.
Minns inte riktigt allt som hände, för jag låg tillslut och sög på den där lustgasen
mellan värkarna också för de kom så jäkla tätt.

Fick hinnan sönderstucken, och knepigt kändes det, men jäkligt skönt på samma gång
när allt varmt vatten bara rann ur mig :)
Men värkarna däremot blev ju bara kraftigare...

Så när läkaren la bedövningen så var det rent psykiskt ett otroligt ryck för mig.
-fick i efterhand höra att den inte tagit,
men just då kände jag bara "om jag inte fått den så hade jag inte överlevt"

Det var i alla fall dags att krysta ut knodden,
och jag trodde jag skulle klara det bättre än jag tydligen gjorde,
för på slutet ville jag mest bara åka hem och skita i allt,
och jag kunde verkligen inte göra annat än att skrika!
och alla andra skrek på mig att hålla andan och trycka...
Jo hej du.

När de hotade med sugklockan måste jag fått nya krafter,
för den har jag vägrat så länge jag kan minnas.
ALDRIG att de skulle få slita ut barnet ur mig! Har bara hört skräckhistorier om den metoden,
och som de skriker på tv när de klockas, så nej tack!
Men jag klarade det inte på egen hand, utan tackar gud för den sista sköterskan som kom in och la sig på min mage för att hjälpa till. Utan henne hade jag nog fortfarande varit kvar därnere :)
02.04 behagade mini däremot att visa sig (vi slapp fredag den 13:e i alla fall, tjohoo!)
och sekunden hon ploppade ut ur mig så försvann all smärta!
Från att tro att man ska dö för att det gör så ont - till ingenting. Absolut ingenting.

Samtidigt höll Robin på att gråta ihjäl sig, så innan jag ens fått upp lilla fröken på magen så fick jag trösta honom och försöka se till så att han inte skulle svimma.

Tiden rullade sen på jättefort, första amningsförsöket, moderkakan drogs ut, blev ihopsydd (fick klippas), duschade, och plötsligt var klockan halv fem på morgonen och vi fick födelsedagsfika
innan vi plockade ihop oss och traskade iväg till ett nytt rum.
Jag trodde jag hade satt upp håret i en bra knut innan, men när allt var över insåg jag att jag förmdligen skulle behöva raka av det för att bli normal igen,
men hon som förlöste lillan tog och kammade ut det värsta,
och sen fixade balsamet resten :)

Svårt att sitta kan jag tala om att det var de närmsta dagarna, och toalettbesöken ett helvete haha!
Men det var skönt att bli uppassad på sjukhuset, alla var så himla trevliga därnere
så det var nästan tråkigt att åka hem :(

Första natten hemma rann mjölken till i mina bröst kan jag tala om...
Vaknade och trodde jag skulle sprängas! Och när lillan gnydde så läckte jag som ett såll.
Försökte mata henne, men lyckades förstås inge vidare.
Kan tillägga att man blir mycket ledsen då.
Önskade att jag hade en knapp jag kunde trycka på precis som på sjukhuset,
och en sköterska bara skulle komma in och lägga henne tillrätta och allt skulle vara bra igen.
Men helt plötsligt är man ensam.
Och ensammast i hela världen!
:(

Men Robin var jättesnäll hela tiden, och köpte både amningsnapp, pump och nappflaska
för att göra det enklare för mig. Tack så mycket älskling ♥

Nu fungerar allt som det ska, men första veckan var svår.


Och hör och häpna!

Trodde aldrig jag skulle säga det... men byta blöjor är ju inte så svårt och äckligt som jag föreställt mig :)

Sandra Nilsson

Vilken härlig historia!! :) Känner ju igen mig i ganska mkt av det du skrev!! :D

Hoppas att allt går bra för er hemma :)

Kramar från oss

maria i föräldragruppen

Grattis till er lilla prinsessa!