Har idag, efter mycket om och men :) och fem timmars runtrännande, kommit hem med ett äppelträd!  Tjoohooo!
Mamma kom och hämtade mig halv elva, och vi åkte då iväg på Växtvaruhuset. Där fanns inte mycket att välja bland, förmodligen efter att de hade rea förra helgen, så vi åkte vidare till Plantskolan eller vad stället nu heter, som ligger cirka 100 meter därifrån.
Där hade de faktiskt litegrann att välja mellan, men vi har båda två varit ute efter ett självfertilt träd så man slipper köpa två, men några såna kunde vi inte hitta. Alla träd ville ha en bättre hälft för att ge frukt....
Det fanns förvisso EN sort, ett "barnäppelträd" som tydligen gav en massa röda miniäpplen, men ska man ha ett äppelträd så ska man ha ett äppelträd, och inte nå jäkla minifjantäpplen...
Pyttsan tänkte vi och åkte vidare.
I Dvärsätt hade planten tagit slut, och deras handelsträdgård hade alltså stängt. Så i fortsatte till Krokomsportern, där de tydligen ska vara bra på blommor och sånt. Och visst fanns det några träd, men inte heller nån av dem var benägen att pollinera sig självt, vilket gjorde att vi åkte tomhänta från ett ställe till.  :(
När vi nästan nått stan igen, efter en tur genom Ås, bestämde vi oss för ett sista stopp på Rödön (näe vi tänkte inte så långt när vi var i krokom, så istället för att köra rakt fram i den lilla rondellen åkte vi til stan och via Frösön dit ut...)

De hade en himlarns massa fina amplar där och stooora änglatrumpeter.
Men inga äppelträd. Nix pix.
Efter ett litet missförstånd åkte vi i alla fall därifrån med en blomma till mamma. :)  Det hängde amplar åt både höger och vänster, men de man fick köpa, skulle man gå 50 meter upp på lägdan och bakom en röd lada för att hämta...
Vi plockade förstås ner en som var mycket närmare än så, och blev stoppade av en liten knappt svensktalande flicka som kom springandes efter oss och viftade med händerna och pekade.
Vad vi försökte köpa var förstås ett av deras "visningsexemplar"  - men hur i helskotta ska man veta att det var det?

   en sån här skulle man ha....   :)

Nåja...
Beslutade oss för att åka hem och läsa på lite om äppelträd innan det skulle bli nåt köp, så det gjorde vi.
Insåg när man läst lite, att det egentligen inte finns några träd som vill vara själva, om man då inte nöjer sig med bara blommor på det. * typiskt*
Det tar ju sån plats när det väl börjat växa att våran lilla tomt inte känns som att den kommer räcka till för två.
Men ett av träden som vi tyckte var allra finast borta på Plantskolan var ett som hette Rödluvan, och visade sig vara Jämtlands landskapsäpple (visste inte ens att vi hade nåt sånt...)
Och ett av de träd som skulle pollinera detta, var Västerbottens landskapsäpple, vilket vi tyckte lät lite kul eftersom släkten har sitt ursprung så.  :)
Så vi tog i alla fall bilen och brummade tillbaka för att köpa våra "Rödluvor"

.              

Det andra får nog vänta lite, man behöver ju faktiskt inte sätta båda på en gång. Även om det kliar lite i fingrarna och skulle kännas bra att få det gjort .... :)
Har varit ute på gräsmattan en sväng och funderat över vart träd nummer två ska få stå, och kanske kanske kan man få grannen att klippa ner en av sina syrener lite så kommer det få plats bredvid...  *hoppas*

De flesta sagor brukar ju sluta bra, så jag tror denna också gör det  :)

---

Igår fyllde Robin år och jag hade tänkt överraska lite med att sätta upp ballonger under tiden som han var på jobbet. Enligt planer skulle han bara dit och fixa lite och göra en order, ungefär 4 timmar sagt mellan halv sex och halv tio, så jag tänkte att om jag sätter klockan på halv nio så borde allt vara klart tills han dyker upp. :)
Men när alarmet väl ringde tänkte jag att "jag snoozar liiite bara, jag hinner ju ändå" , och klev upp en halvtimme senare än jag tänkt.
När jag komer ner för trappen ser jag att altandörren är öppen, och att han redan är hemma!
Han blev förstås klar tidigare och for runt som en liten lämmel därute med gräsklipparen, istället för att kommit upp och tala om att han kommit hem.
Åååhh vad less jag blev!
På mig själv såklart, eftersom jag inte klev upp då jag tänkt, men jag sa åt honom att han fick stanna därute tills jag gjort det jag skulle.
Gick in igen och blåste lite ballonger och tog fram en tårta, för det är ju en given frukost när man fyller år! :)

    <--- viktigt!        födelsedagsblomma från min syster :)

            nytt sängöverkast, med tillhörande kuddfodral förstås,
men vi hade såklart inga extra kuddar...



Tog ett varv på stan när affärerna öppnat och jag köpte två mamma-byxor på H&M.
- det börjar bli lite lagom tjatigt att gå runt i mjukisbrallor hela dagarna nu, men det är ju det enda jag kommer in i... *suck*

---

Har även hunnit med ett besök på sjukhuset idag, då mormor förmodligen fått en lättare stroke inatt.
Men inte förrän tolv timmar efter hon klivit upp och insett att något är fel, ringer hon till mamma
Tjurstrompa!
Mamma förstod ju på en gång att allt inte stod rätt till, då det inte gick att höra vad hon sa, så hon åkte dit och hämtade henne och de åkte direkt in på akuten.
När jag och pappa kom in i rummet som hon fått, så var hon i full färd med att leta en flyktväg därifrån :)
"går fönstret att öppna? jaha vad bra, då vet jag vart jag ska ta vägen"
Och mamma försökte få henne att fatta att hon INTE fick kliva ur sängen och att det förmodligen var därför de fällt upp sidorna på den (som hon såklart försökte få ner)
Hon hade lappsjuka redan efter två timmar :) och tyckte det var fruktansvärt onödigt att sitta i deras säng, när hon hellre kunde sitta hemma.
Det var då inget fel på humöret i alla fall då hon skrattade mest hela tiden..
Jag fick hämtning av Robin därnere när han slutade jobba klockan nio, och då hade de väl precis konstaterat att de skulle behålla henne över natten, för att göra en skallröntgen antingen ikväll eller imorgon bitti.

På fyra timmar hade då cirka femton minuter ägnats åt mormor, och jag tycker att det är pinsamt dålig patienttillsyn...
Mamma fick gå ut och leta upp en kille som kunde komma med lite mat åt henne, då hon inte ätit mer än en risifrutti på hela dagen. För en person med diabetes, som mormor har, kan det ju vara rent av livsfarligt att inte få i sig mat på så lång tid.
Näe, pinsamt dåligt däger jag bara...


Jag skulle inte heller vilja vistas mer än nödvändigt på ett sjukhus i dagens läge...